Mikael Ymer spelade fyra turneringar med ATP-poäng på spel under 2016. Säsongen avslutades som nummer 492, en bra placering med tanke på att en så stor del av säsongen spoilerades av skador. Då var ju även Mikael fortfarande junior. Jag hade inte lika skyhöga förväntningar som många andra inför 2017 men när jag går tillbaka och tittar på min årsranking hade jag ändå Mikael så högt som nummer 170 vid årets slut. Så har det inte riktigt blivit. Mikael är idag rankad som nummer 444, alltså bara 46 placeringar högre än vid 2016 års slut. Detta efter att ha spelat 19 tävlingar, 15 fler än under 2016.
Resultaten under 2017 har varit extremt ojämna och valet av tävlingar varit minst sagt märkligt. I de svenska ATP-tävlingarna och Challengern i Båstad så har det varit den Mikael Ymer som vi vant oss vid i svenska större sammanhang som vi fått se. Att spela tre set mot Mischa Zverev i Stockholm säger dock enligt mig mindre om en spelares nivå än resultaten i tävlingar mot "sämre" motstånd. Om man är hård kan man säga att Mikael Ymer gjort en "Ervin Eleskovic" i år. Det var väldigt många som höjde Ervin till skyarna efter hans fåtalet bra matcher i Stockholm och Båstad medan de glömde att han veckan efter förlorade tidigt i en dansk Future. En del var helt säkra på att han skulle nå topp 100 när han blott 19 år gammal tog set på Ferrero. Det var vid exakt samma ålder som Mikael i år tog set på Mischa Zverev. Nu finns det andra enorma skillnader mellan Mikael och Ervin men jag valde att nämna de resultaten i sammanhanget för att ge lite perspektiv.
En sak som jag inte kan förstå är Mikael Ymers spelschema under 2017. Många gånger har jag skakat på huvudet när jag sett att han ännu en gång är anmäld till en mycket tuff Challenger. Att endast spela två Futures under hela året när du är rankad så långt ner är en mycket märklig strategi. Visst, några få spelare kan lyckas slå igenom fort på en högre nivå men då ska du också vara väldigt redo för den nivån. Mikael Ymer har aldrig visat att han är en spelare som kan vinna två av tre veckor på Futures och ska åtminstone spela 50% av sina tävlingar på den nivån innan han gjort det. Efter att ha spelat 19 tävlingar under 2017 har Mikael endast plockat poäng i fem av dessa. Det om något borde väl ha visat att han spelat mot för tufft motstånd. Mikael har bara kvalat in i tre Challengers under hela året, varav en av dem var genom WO i den enda kvalmatchen han var tvungen att vinna...
Att Mikael under Stockholm Open beskrevs som Sveriges klart största framtidshopp i dagsprogrammet fick mig också att reagera. Nog måste Mikael visa väldigt mycket mer innan han kan anses mer lovande än storebror Elias. Visst har Mikael ett oerhört härligt spel men man får inte glömma att Elias kvalade in i fyra Grand Slams under sitt första år som senior medan Mikael sällan tar sig vidare från Challengerkval...
/ Diego Junqueira
skriven
Bra sammanfattat.
Är det även fysiken som fortfarande spökar? Klarar grabben att spela två futureveckor i rad med 10 matcher?
Han har ju en fin plattform poängmässigt och de större itf-turneringarna med 25’ är väl just nu perfekt för honom? Ett tag hade man ju även förespråkat den kategorin för brorsan för att åter börja vinna matcher. Elias vände på det och är tillbaka topp 200 och gjorde kanske ”rätt”?! Men Mikaels upplägg är omoget och oförståligt. Var skall han ta avstanp nästa år? Och frågan är om de här WC:na som bröderna har fått kommit ganska otajmat och egentligen orsakat lika mycket skada och frustration som att de gett inspiration?
Efter en bra future i början av året, wc i en Masterstävling? Ett par veckor senare, wc i en ATP 500? Kul o lockande. Ja. Men rätt medicin i det läget? Nej.
Den unga generationen gapar efter mycket och glömmer att ta ett steg i taget. De vill ta en trappavsats till himmelen när flashiga Junior-ITF:er borde bytas mot Vintertour och futuretennis inte är rätt nivå innan du finalspelat på Sommartouren.
7 matcher i Elitserien med singel + dubbel skulle just nu kunna vara rätt för Mikael med möjlighet till coach på bänken.