Den gamle kan än... När vi kom till omklädningsrummet igår stod alla bara och gapade "you are nuts man, crazy going for the second serve like that at 30-40" fick man höra. Ja, man är fan inte frisk i alla fall. Grejen är den att slå Jamie och Bruno är bland det svåraste man kan göra i den här sporten, ja, kanske det svåraste på gräs. Alla sa att de vinner i år. Såg så jävla bra ut i Queens. Den där Bruno har jag tränat mycket med i Miami och han missar fan inte en retur. Jamie så sjukt äcklig vid nät och bara touchar in allt den jäveln. Så när jag servade för matchen var det bara att blunda och dra på andraservarna vid 15-30 och 30-40. Man har ju varit med ett tag och vet vad som krävs. Lite kul är att det finns en stor TV i omklädningsrummet där de alltid brukar visa en singel från Centern. Men igår hade de bytt från Andys singel till vår dubbel för att så många ville se vad som hände.
Fan vad jag älskar den här staden. London alltså. De känner igen mig när jag kommer till Paul Smith-butiken i Mayfair kan jag säga. Blev 14 par den här gången. Ja, jag skämtar inte. Men den där Paul gör för jävla sköna skor och de går ju åt. Blev några väskor åt flickvännen också. Som jag sa till Berdych som också var och handlade på Bond Street med frugan: "Ja, nu måste man gå till semi i Wimbledon för att gå jämnt ut." Han skrattade och höll med.
Varit mycket snack om gräset i år. Nu svär man i kyrkan igen men jag har aldrig sett banorna så dåliga. Som Roger sa till mig: "Gräset är fan jämnare och grönare på tomten hemma i Zürich". Jamie skrek om det igår också. Men som jag brukar säga. Det är lika för alla.
/ "Robban Lindstedt"
skriven
När han missade den där backhandvolleyn i sista gamet tänkte jag "oj det här kommer att svida" men han redde upp det storstilat!