Johanna Larsson behövde denna vecka inte kvala in till Dubai men fick en relativt tuff lottning i Caroline Garcia i första omgången. Garcia vann komfortabelt med 6-3 6-3 och Johanna lyckades inte bryta serve en enda gång under matchen. Resultatet kan nog inte betecknas som direkt oroande då Garcia är en typ av powerspelare som Johanna har svårt för. Efter en otursförföljd inledning på säsongen är Johanna utanför topp 200 på racet och vi hopppas hon får lite lättare lottningar framöver. I Acapulco och Indian Wells har Johanna totalt 125 poäng att försvara och fortsätter förlustraden riskerar hon att hamna kring 70-strecket på rankingen. Johanna är dock så pass bra att vinna matcher mot lägre rankade spelare (framför allt på grus) att det är svårt att se henne halka mycket lägre ned på rankingen än så.
I Memphis spelade Robert Lindstedt sin sjätte turnering med Michael Venus. Partnerskapet har fått en något hackig start och matchen förra veckan mot Cerretani/Oswald var ett riktigt bottennapp. Lindstedt/Venus lyckades på det snabba inomhusunderlaget bara vinna hälften av poängen i egen serve och den som sett Cerretani och Oswald returnera måste undra hur det är möjligt. Som jämförelse vann amerikanen och den otympliga österrikaren bara vart fjärde returpoäng i matchen därpå mot turneringssegrarna Johnson/Harrison.
Positivt är i alla fall att Robert har en fast partner. Ifjol spelade han efter att partnerskapet med Dominic Inglot sprack med följande spelare:
Qureshi
Pospisil
Peya
Fognini
Pavic
Querrey
Troicki
Sa
Groth
Inkluderar man Venus så blir det elva partners under ett kalenderår. Vi är inte säkra men vi tror att det är rekord för en spelare som är rankad topp 50. Robert kan tydligen koppla på charmen när det behövs eftersom så många tackar ja till att spela med honom. Om de kortvariga relationerna berott på att svensken är så kräsen eller att medspelarna tröttnar på hans griniga attityd kan bara Robert svara på.
För bara fyra år sedan var Lindstedt rankad trea i världen och då kändes det som att det mer än något var Tecaus svaga nerver som stoppade honom från Grand Slam-titlar. Lindstedt blev visserligen den första av de två att vinna en Slam men i övrigt har Tecaus karriär gått klart bättre och det beror förstås mindre på talang och desto mer på förmågan att hitta en långsiktig partner i form av Jean-Julien Rojer. Vissa av Lindstedts partners har dessutom varit så svaga (Andre Sa!!) att man bara kan föreställa sig Lindstedts frustration efter en förlust.
Michael Venus är en hyfsad dubbelspelare men aldrig gått längre än tredje omgången i någon Grand Slam. Om Robert vill vinna en stor titel till innan pension så bör han nog bläddra i sin rolodex och se om det finns några obrända broar kvar på touren.
Andreas Siljeström har inlett året utan att spela en enda challenger vilket är första gången i karriären. Det har endast blivit en vinst efter ett par tuffa lottningar. Dubbellottningarna i ATP-tävlingar är med sina 16 par ofta lite av ett lotteri där taggade dubbelspecialister rankade topp 40 trängs med mer eller mindre motiverade singelspelare som ser dubbelspelet som ett sätt att fördriva tiden på spellediga dagar.
Andreas vann 2007 NCAA mästerskapen i dubbel för Middle Tennesse State och började året därpå sin stadiga klättring på rankingen genom spel på Future-touren:
November 2008 topp 1000
Juli 2009 topp 500
November 2009 topp 200
Juli 2011 topp 100
I maj 2012 nådde stockholmaren sin högsta ranking hittills (57) efter final i ATP Belgrad och seger i challengertävlingarna i Tallahesse, Helsingfors, Rennes och Braunschweig. Några månader efter Belgradfinalen bröt Andreas foten under ett gympass i Paris och missade hela sommaren. När han gjorde comeback på touren i slutet av september hade han rasat från 57 till 91 på rankingen och missade därför ett ypperligt tillfälla att få njuta av att spela på ATP-nivå. Som salt på såren började hans partner Martin Emmrich spela med Andre Begemann och när Siljeströms fot var läkt hade det samarbetet fungerat så bra att tyskarna fortsatte att spela tillsammans. Det dröjde två år tills Emmrich och Siljeström började spela tillsammans igen. De komplementerade varandra bra eftersom deras spelstilar var så fullständigt olika men 2015 slutade Emmrich spela på touren.
Andreas har de senaste sex säsongerna som sämst slutat året 105a men ändå spelat relativt få ATP-turneringar. Förhoppnigvis blir det ändring på det 2017. Satsningen har dock inte varit gratis och de flesta säsonger lär Siljeström ha gått minus på sitt tävlande. Prispengarna de senaste sju åren har uppgått till:
2016: 65000 USD
2015: 34000 USD
2014: 37000 USD
2013: 30000 USD
2012: 39000 USD
2011: 52000 USD
2010: 27000 USD
Hur mycket man spenderar på sitt tävlande beror på många faktorer och de som mestadels spelar Challengers blir ofta duktiga på att snåla på utgifterna men man bör nog dra in mer än 50000 USD i prispengar för att kunna gå plus. Andreas verkar älska resande och tävlande så han är förmodligen inte särskilt besviken över att inte ha blivit rik på tennis. Hans framgångar borde leda till en del funderingar hos spelare som Isak Arvidsson och Fred Simonsson. Borde jag inte satsa helhjärtat på dubbel? Är det inte roligare att spela Grand Slam-tävlingar i team än att spela Egypten F5?
// Cyril Suk
skriven
Bra och läsvärt inlägg som vanligt. Men Siljeström spelade väl ändå på Middle Tennessee State om jag inte minns fel?