Johanna Larsson är ett fantastiskt föredöme inom svensk tennis. Den resa som hon har gjort tillsammans med coach Mattias Arvidsson och manager Erik Ullsten är ett praktexempel på hur en till synes medioker spelare utan någon speciell "talang" kunde bli en stabil WTA-spelare genom hårt arbete, envishet och målmedvetenhet. Det är dock inte det jag ville lyfta fram här.
Det jag gillar riktigt mycket med Larsson är hennes totala orädsla att ställa upp i sammanhang där hon har "allt att förlora". Redan i tidiga juniorår så ser vi juniorer (och dess föräldrar) som undviker tävlingar där de är favoriter för att slippa press och pga rädsla över att förlora. Helt fel då det är oerhört viktigt att lära sig hantera situationer där du förväntas vinna. En stor förespråkare av det är bland annat Steve Johnsons pappa (och tränare fram till 16 års ålder) Steve Johnson Sr. Han pratar om att du måste lära dig vara "the top dog". När Steve var en extremt bra junior så skakade många på huvudet när han ställde upp i tävlingar i sin åldersgrupp. Ifrågasättandet fortsatte sedan med när han valde att spela collegetennis i fyra år. Han hade en enorm press på sig men lyckades bli tidernas mest framgångsrika collegespelare när han avslutade sin collegekarriär med 72 raka vinster. När han tidigare i år blev USAs högst rankade spelare hade belackarna tystnat.
Johanna har gång på gång ställt upp i Elitserien samtidigt som hon varit nertränad i en uppbyggnadsfas inför nästa säsong och inte alls i slag. Det har inneburit några förluster mot spelare som hon normalt troligen skulle besegra enkelt. Förra veckan valde hon att ställa upp i Vintertour-tävlingen Fair Play Cup där allt annat än seger vore en jätteskräll. Det blev bara två förlustgame på fyra matcher och Johanna visade med eftertryck att klasskillnaden mellan henne och de övriga tjejerna är stor. En del kanske rycker på axlarna åt det men jag tycker att det var starkt att ställa upp.
Nu håller vi tummarna att Johanna når nya framgångar på touren under 2017.
/ Diego Junqueira
skriven
Va kul att du uppmärksamma Johanna och
kärleken till att spela matcher, och även att älska spela lagmatcher. Förr när det lirades på asfaltsbanorna mellan radhusområderna, ville man möta sina ärkefienden så mycket som möjligt. Ibland förlorade man i avgörande set och man grät i ett par timmar, samtidigt som man vägrade prata med sin motståndare/kompis till nästa dag. Solen hann dock knappt gå upp igen förrän man ville spela ny match och allt tidigare vad glömt. Nu skall det anmälas till tävlingarna så sent som möjligt. Skulle spelare som man absolut inte vill förlora mot vara anmälda, ja då får det bli någon annan tävling istället. Detta händer långt upp i åldrarna vilket man även tyvärr ser på vinter- och sommartourens huvudtävlingar, där seedade spelare många gånger hoppar av när de skall möta duktiga och yngre spelare med lägre ranking. Undra om det är många fler idrotter än tennis där föräldrarna har all makt när det gäller vilka turneringar barnen skall spela. Kanske är det så i alla individuella idrotter ? Tänk om Brommapojkarnas 12-åringar i fotboll fick bestämma att de i Gothia Cup istället skulle spela i 16-års klassen, för då slapp de möta sina värsta gulsvarta rivaler och slapp då även vara favoriter i turneringen. Hade hoppats att det nya tävlingssystemet hade mörkat anmälda spelare, men tyvärr är det nu ännu enklare att hoppa av tävlingar om det finns risk att möta fel motsåndare. Sista chansen blir att ett nytt rankingsystem som belönar spelare som vill och vågar spela mycket matcher, istället för dagens system som är till för att straffa spelare vid förluster.
Heja Johanna.....vilket föredöme 👍